172. De voro bägge unga, och den ena så menlös, att vad gjorde henne bad? Han var förkroppsligandet av den rena vision hon haft var natt två år å rad, ett någonting att älska, ej allena att komma själv lycksalighet åstad; all fröjd är ömsesidig, är gemensam, ty lyckan föddes tvilling, och ej ensam. 173. Det var en lust att se på honom blott, att vidgas av hans väsen. Det var härligt att bli berörd och spritta till; och gott att när han sov bevaka honom kärligt. För stor var visst den lycka, som hon fått, men tänka på att ■ skiljas var förfärligt, för dyrbart strandgods pilten var att mista, den första kärleken hon haft — och sista. 174. Så gick en månad om, och flickan gjorde1 var däg sin vän besök, men tog ändå så sina mått och steg, att ingen borde få aning ens om honom och hans vrå. En vacker dag skön jungfrun plötsligt sporde att gubben skulle under segel gå och. fånga, ej på klassiskt vis en lo men tre Ragusaskepp med last på Scio. 175. Då. slapp hon lös. Hon hade ingen mor G och var, när hennes far gått under segel, fri som en dam som egna rum bebor och följer blott sin egen viljas regel; ja! utan uppsikt ens utav en bror var hon den friaste Som sett i spegel, i kristna länder till och med, i deras där kvinnor ännu icke kaserneras. 104