176. Nu blev hon kvar till yttersta minuten i samspråk jämt. Men han, som kom ihåg så pass med ord — och varit innesluten ifrån den dag då han på stranden låg liksom en blomma nyss från stjälken bruten, förtvinad, drypande av saltan våg — bad få gå ut en kväll. Och hur de gingo de solnedgången snart bevittna fingo. 177. Det var en kust av bränningar och skär, med stalper hängande utöver sanden, av bankar skyddad,. liksom av en här, och här och där en vik, som räckte handen välkomnande från stormar och besvär; men svallet oavbrutet röt vid stranden de tider då ej sommarkvalmet gav en insjöSpegel åt det vida hav. 178. Deh smala, vita fradgan, spilld kring kusten, var som champagneskum — när den fräser ur en full pokal, den silverklara musten, den snillets vårdagg, hjärtats sommarskur! Ä, gammalt vin går över allt. Den lusten predikar ingen bort ur vår natur, nej! vin och kvinnor kvällen om och natten, kom sedan med Guds ord och sodavatten. 179. Rus är nödvändigt, om vi rätt besinne, ty ru$ är allt vad livet ypperst har, i druvor, kärlek, guld och makt vi finne vårt hjärtas hopp försjunket litet var, och har ej livets träd den saven inne så står det grenlöst snart och vissnat kvar; som sagt, tag dig ett rus; och om du vaknar med huvudvärk, så hör nu vad du saknar: 105