180. Ring på betjänten och låt honom ställa rhenskt vin och sodavatten fram, ett fång, en dryck som Xerxes skulle låta gälla; ty knappt sherbetten, efter ivrigt språng, ej första klunken ens ur öknens källa, burgundern med sin färg av solnedgång — om man är restrött, slapp, förstörd från natten — går upp mot gammalt rhenskt och sodavatten. 181. På kusten — ty med kustens skilderi höll jag ju på — man ingen bränning hörde och knappt en enda fläkt for där förbi, som läget ens utav ett sandkorn störde, lugn överallt, förutom måsens skri, delfinenS språng och dyningen, som rörde vid toppen av en bank emellanåt, som knappast hann engång att bliva våt. 182. Och framåt gingo de, ty som jag sade var hennes fader stadd på kapartåg, och ingen som såg efter sig hon hade, förutom Zoe, som man uppe såg med solen, fast hon blott ådagalade ett nit att värma vatten och en håg att fläta hennes långa hår och samla ihop sin frökens plagg, förstås de gamla. 183. Det var så dags då solen vidgad skrider bakom de blåa kullar för en stund, där jorden tyckes nå sin gräns omsider; då skymning dallrar kring den vida grund, kring vilken havet sig till hälften vrider, till hälften bergen i en halvmånsrund, och genom skyn, den rosiga, den höga, en stjärna tindrar fram liksom ett öga. 106