184. Allt längre gingo de, och hand i hand de över musselskal och kisel gledo längsåt den fina, glatta, fasta sand; och in i grottor, vilka stodo redo med celler liksom valv av spat ibland, dem storm och vatten holkat ur, de skredo för att få vila ut, och njöto där utav det purpursläp som kvällen bär. 185. De blickade mot himmelen, som flöt liksom ett rosenfärgat hav, ett mäktigt, och så på sjön inunder, ur vars sköt den cirkelrunda månen uppsteg präktigt, de hörde vågens skvalp, som aldrig slöt, och blick försjönk med ens i blick andäktigt och deras unga läppar, skilda nyss, förenades på en gång i en kyss; 186. en lång, lång kyss, en kyss av ungdom blött och skönhet och berusning i detsamma, tre strålar, som en enda focus fått; en av de kyssar, som från dagar stamma då hjärtat sväller, blodet strömmar brått liksom en lava, pulsen är en flamma, var kyss ett hjärtskalv — ty i kyssens längd är kyssens styrka också sammanträngd. 187. Med längd förstås uthålligheten här, och deras räckte hela långa stunden; att räkna gjorde de sig ej besvär och skulle knappast hunnit till sekunden. De talte ej, men kände ungefär att mun vid mun och själ vid själ var bunden söm bin som svärma hänga vid varann — och honungen ur hjärtats blomkalk rann. 107