188. Men deras ensamhet var icke lik den ensamhet vi inom riglar finna; det stumma hav, den stjärnbelysta vik och kvällens glöd, som började försvinna, den tysta stund och dropparnas musik ur grottorna kom denna kyss att brinna som om allenast de haft liv till slut och detta liv ej kunnat slockna ut. 189. De inga vittnen i sitt gömsle hade och skrämdes ej av nattens skräck ihjäl, och om de talte brutet vad de sade, så tänkte de ett tungomål likväl; en suck betydelsen i dagen lade av skapelsens orakel, tingens själ, den första kärleken — det enda Eva, från Eden lät till kvinnan nedersväva. 190. Haidie förstod ej mäkla och begärde ej heller eder eller gav igen, begrep ej att det låg ett särskilt värde i löften, tagna av en ungersven; sin kärlek hon av skogens fågel lärde, som flyger omedveten till sin vän, och då om svek hon ingen aning hade hon pj ett ord om tro och loven sade. 191. Hon brann och hennes låga blev besvarad, hon tillbad och blev dyrkad. Bägge två, den ena i den andra ljuvt förklarad, förbrunnit' skulle i sitt rus också, om själar kunde dö blott — men bevarad blev deras sans, för att på nytt förgå, och hon, vars hjärta slog, med hans gemensamt, förstod ej hur det kunnat klappa ensamt. 108