208. Men var då Julia glömd av Juan riktigt? Och det så snart? Jag medger detta är ett kinkigt spörsmål, fastän ganska viktigt. Det tros att månen sådant verka lär, och att, var gång det bultar oförsiktigt i vänstra sidan, månen skulden bär, hur djävuln skulle eljest för oss tokar vart flickansikte sätta nya krokar? 209. Ombytlighet jag hatar; jag försvär, jag avskyr, jag fördömer den, vars sinne — kvicksilverartat — aldrig riktigt är att lita på, vad vi så ofta finne. Jag är beständig, jag. när jag är kär, fast jag har gårdagsbalen än i minne, där för en retande Milanoflicka mitt hjärta började att syndigt picka. 210. Filosofin kom hjälpsamt och tog i och viskade: »nej basta. en i sänder!» »Jag vet det, dyraste filosofi! Men hennes ögon. Oud! och hennes tänder! Jag ville veta blott om hon är fri, för ro skull — det till ingen nytta länder.» »Håll!» skrek filosofin som en spartanska (maskerad då som skön venetianska). 211. »Håll!» och jag höll. Alltnog, vad man benämnt ombytlighet är intet annat gärna än den tribut vi nödgas ge bestämt åt skapelsens triumf, en vacker tärna. Statyer stå vi och beundra jämt, ändock att formen utgör deras kärna, så blir vår dyrkan av det sköna skalet en stegrad hyllning blott åt »idealet». 8. — Byron, Don Juan. 113