212. Det där är känslan av det sköna bara, platonisk, allmän, obemängd av dyn, från firmamentets stjärnor, från de klara, den väller ned och silas genom skyn, och tråkigt skulle livet eljest vara; alltnog, att det är bruket av vår syn och litet till, på det vi skola veta att kött av eldpartiklar är, av heta. 213. Men likafullt det mot vår vilja är, ty det förstås, att funne vi beständigt den trollmakt hos vårt hjärtas dam, som när hon tog oss likasom med storm behändigt, besparades vi mången sorg, som tär, och mången fyrk (som skaffas får nödvändigt), och böja knä för en och samma blott bekom me hjärtat liksom levern gott. 214. Ty hjärtat är som etern himlen nära, men växlar om med natt och dag som den, tordön och moln sin väg däröver skära, förödelse och storm och mörker; men när stormen sina krafter fått förtära så löser den sig i ett regn igen, ett rikligt ögonregn, från hjärtat drivet, det är vårt engelska klimat i livet. 215. Och levern gallans sjukhus är. Men ack, därinne håller, efter min förmening, den första lidelsen så lång bivack, att resten kryper in — i tät förgrening som htiggormsslingor i en gödselstack — svartsjuka, hat och dylikt i förening, och allt vad ont är går ur detta gömme, som jordskalv går ur jordens innandöme. 114