TREDJE SÅNGEN. l.Hell, sångmö, dig! et cetera. — Vi finne don Juan bäddad på en barm, så kär, bevakad ömt och älskad av ett sinne för fullt, att känna huru giftet tär och vem det var som vilade därinne, en fiende till allt vad vila är, som grumlat strömmen ren av hennes vårar och hennes rena hjärtblod vänt i tårar. 2. Vad är som gör att för oss jordens gäster, o kärlek, ofärd växer ur ditt frö? Och varför är en suck, bland dina präster, ditt väsens bästa tolk? och du ett rö? som den som älskar blommor gärna fäster de hulda på sitt bröst — men för att dö — så lägga vi den späda brodd, den rena, inom vårt bröst, för att förgås allena. 3. Uti sin första kärlek är en tärna kär i sin älskling, sedan blir hon kär i kärleken och har ej mod att spjärna emot en vana som ej gör besvär, men passar liksom ett par handskar gärna; en enda man det till en början är, sen föredrar hon honom i dualis och blir till slut ej häpen för pluralis. 117