4. Och den, som engång älskat, måste bli (låt skulden vara mannens eller deras) där hon ej slår sig tvärt på läseri benägen att ånyo kurtiseras, om även hennes hjärtas sympati det första tyckets var, och ej de fleras. Man säger somliga haft ingen — men den som haft e n gör om det snart igen. 5. Det är ett sorgligt tecken på vår svaga, vår skröpliga, vår syndiga natur, att giftermål och kärlek sällan draga om sams, fast häckade i samma bur. Att vara gift och älska är som laga vinättika av vin — en skarp och sur och nykter dryck, vars nektar man fördärvat då man en vardagskrydda har förvärvat. 6. Det är som komme mellan förr och sedan en slags antipati, och det i grund; man sockrar över till en början, medan man efteråt först kommer underfund med sanningen. Vad återstår då? svedan, och samma saker växla namn på stund: hos älskaren passionen man förgyller, men man hos mannen den på toffeln skyller. 7. Och mannen blygs att kuttra alltför mycket, han tycker det blir tråkigt, (utan skämt) och hända kan då att det växlar, tycket — vem kan beundra ett och samma jämt? Men bunden är man, det är huvudstycket, till dess att en lagt ögat hop bestämt. Och skiljas — man kan tänka sig den svedan! Och sätta sorgdräkt på sitt husfolk sedan! 118