40. Ni tror väl Lambro strax sin vrede släckte på husets gäster — och det var egentligt ej heller glada känslor festen väckte; ni menar väl han dömde dem offentligt till spö, till sträckbänk, eller minst till häkte, för att så lära folket bli ordentligt; ni tror piraten kunde finnas hågad på kungligt vis begära hämnden rågad? 41. Visst icke. Han var så belevad, han, som någon som en strupe genomskurit och borrat skepp i sank; en gentleman som alla överilningar försvurit; och ingen hovman eller kvinna kan så stor förställning inom tröjan burit — stor skada därför att en sådan karl ej blev för societeten användbar. 42. Nu gick han fram och klappade en gäst på axeln — med ett leende, som borde för sitt besynnerliga uttryck fäst uppmärksamheten — och en fråga gjorde om vad det var de firade som bäst. Den druckna greken åter, som han sporde, var alltför upprymd, för att se hans min, och slog ett glas till brädden fullt med vin, 43. som främlingen han över axeln bjöd, för stolt att vrida huvudet och stommen, samt svarade, beskänkt till överflöd: »Drick, herre, tala gör mig torr i gommen.» En annan hickade: »patron är död och nu har fröken hand om egendomen.» »Bah! fröken?» skrek en ann, »du menar visst patron — den nya — gamlen ha vi mist.» 127