48. Nog vaknade hos honom stundom draken, men aldrig då han riktigt retad var, då låg han lugn och samlad, tyst och vaken, lik boan, som sitt rov i sikte har; han slog ej då han hötte, det var saken, bröt stormen lös, så blev nog himlen klar, men i hans tystnad låg en dödsdom redan och e 11 hugg sparade det andra sedan. 49. Med frågor han ej tiden mer förnötte, men gjorde mot sin bostad några slag och märktes knappast av de få han mötte, så litet var han väntad denna dag. Men om i tankarna han redan stötte Haidie ifrån sig, känner icke jag, om än ett föregivet lik kan tycka en dylik sorgfest vara måttlig lycka. 50. Om alla döda komme nu till liv, (det Gud förbjude!) eller några stycken, en gammal gift man, eller ock hans viv, (exemplen må bero på smak och tycken) så hände nog, liksom i forna kiv, att nederbörden bleve mer än mycken — och troligt är att tårar skulle flöda för den uppståndna mer än för den döda. 51. Han trädde in i huset — ack! det var ej mer hans hem: det tyngsta här i världen och något som ej ens sin motbild har i själens marter vid den sista färden. Att blott se askan av sin lycka kvar på hällen kring den fordom varma härden — numer en liksten — är en sorg så stor som ingen ungkarl anar eller tror. 9. — Byron, Don Juan. 129