72. Som boret furstebarn på denna strand bar hon en guldlänk kring sin fotled vriden och tolv små ringar på sin mjuka hand. Ett skärp av pärlor, en klenod bland smiden, inunder bröstet slöjan sammanband, och vida byxor av orangegult siden på turkiskt vis hon hade bundna kring en vrist, den näpnaste på jordens ring. 73. De bruna lockar nedåt hälen runno liksom ett vattenfall i morgonsolen och, när hon släppte ut dem, nästan spunno ett svepe tävlande med själva kjolen; sitt silkesfängsel de besvärligt funno — likt yra barn, som löpa bort från skolen — helst när han fläktade, den unga västan, med vingarna solfjäderartat nästan. 74. Det blev ett sken kring henne vart hon kom, från ögonen, som strålade så rena, så vackra och så duvolika som vi tänkt oss de förklarade allena. Man stod betagen, och det var som om allt borde sig till dyrkan här förena och det ej varit alls avguderi om man böjt knä där flickan gick förbi. 75. Hon hade svärtat sina ögonhår (ett bruk, som där i landet allmänt gäller), men mot så svarta fransar vad förslår det konsten gör? De glänsande rebeller försmådde hjälpen, som man lätt förstår. Och naglarna förhöjdes icke heller av hennan, till sin färg och symmetri, de kunde icke rosigare bli. 135