76. För hudens glans är henna huvudsaken, men det behövdes här för ingen del, hon var så vit, att du får ej se maken på gletscherna i morgonrodnans spel; man visste knappt om man var riktigt vaken, så lik var hon en dröm. Jag kan ta fel, men barnslig, säger Shakespeare själv, är viljan att prompt »förgylla guld och måla liljan». 77. Så vit, så gles kring ynglingens gestalt föll manteln, att man såg juveler glindra inunder den, som man ser stjärnor tindra igenom via 1 a c t e a överallt. Turbanen sökte hårets flykt förhindra och från en grön agraff, som lyste kallt, gick en juvelplym med ett ojämförligt kristalliskt sken, i dallring oupphörligt. 78. Där sutto de bland dvärgar innelyckte, eunucker, danserskor, och en poet på köpet, ett geni av stadgat rykte och stor i prosodin i synnerhet. Han sjöng som ämnet var till, som man tyckte, och avlönt var han, vår celebritet, dels för att smickra, dels att uddar rikta, som psalmen säger: »ena viso dikta». 79. Han skymfade var sjunken sol, beredd att låta nya månar blint berömmas, slog om till anti-jakobin, förledd av maten och på vippen just att glömmas; för några år sen var han illa sedd och hördes för sitt frihetsrus fördömas, men nu besjöng han sultan och hans pascha så sant som Southey och med vers som Crashaw. 136