80. Som en kompassnål mannen ömsat lägen, men ändock ej den sämsta kosan valt, polstjärnan visade ej honom vägen och därför höll han vad han ägde falt; att smickra var han driven i och trägen och såsom talför (blott han fick betalt) ljög han med sådan värma och h i a t u s, att nog fick han pension som 1 a u r e a t u s. 81. Han ägde snille — om en flöjel har det. Som »va tes irrita bilis» man har en vurm att visa jämt att man har kvar det, och göra väsen av sig vill envar. Men till mitt ämne — låt mig se — vad var det? — jo — tredje sången — och vårt vackra par — och deras kärlek, fest och hem och klädsel och folk och gäster, med och utan städsel. 82. En väderhane var visst vår poet, men trevlig nog ibland och kunde stråla i glada lag av liv och munterhet samt, litet mosig, hålla tal och skåla; på meningen blev sällan någon fet, men alla kunde hicka dock och skråla sitt höga bifall. Då ge alla hals fast ingen vet varom det gäller alls. 83. Sen han i högre kretsar emottogs och snappat upp på resor en och annan frisinnad fras, som gärna föredrogs, så trodde han sig om ibland vid kannan att, utan fruktan för en demagogs vanrykte, skaka lockarna ur pannan och sjunga som hans ungdom sjöng en gång samt lösa sig ur ljugarvanans tvång. 137