2. Ty lutan, som från Teos kom, och harpan, stämd på Scios stränder, vet nutidsgreken icke om; de klinga nu för nya länder och återskalla väster ut till jordens gräns, till världens slut. 3. Men ännu speglar havets rund den Marathonska slätten präktigt, där drömde jag dock för en stund mitt arma Grekland fritt och mäktigt, jag kunde ej på perserns grav se i min moders son en slav. 4. Vid Salamis, på klippans spets, satt en monark där vattnen svalla, han hade tusen skepp tillreds och krigsmän, och lät räkna alla när solen steg i österled — var voro de när hon gick ned? 5. Var äro de? och var är du, mitt fosterland? Ditt hjältedrapa på öde strand förklingat nu och orkar inga storverk skapa, jal själva lyran, som var din, har krympt uti en hand som min. 6. Det gör dock gott, uti en bygd som knappast om sin smälek låtsar, att känna patriotens blygd — min panna som en vådeld blossar! Ty här får skalden rodna blott och gråta över landets lott. 139