87. Sä ville, torde, borde han ha sjungit som nutidsgrek och, om ej skald precis som Orfeus, vilken döda ting betvungit, likväl ej heller under dagens pris. Det märktes nog på sången vad som stungit och känsla väcker känsla vanligtvis; men även sångarn ljuger, hur han svärjer, och tar — som färgarhänder — alla färger. 88. Ord äro väsen. Bläcket, som vi stänka — likt dagg — uppå en tanke, göra kan att tusen, kanske millioner, tänka. Ett skriftligt ord, som går från man till man, kan genom sekler sina rötter sänka; men hur erbarmlig är ej människan, då hon, med all sin släkt, förmultna hinner förrän ett papper, som det här, försvinner! 89. När du är mull och när din grav försvunnit, din ätt, och kanske folket, uppgått i ett annat ting, ett ingenting, och runnit isär uti en tom kronologi, så kommer — i ett MS., som man funnit, och i en stenskrift, som man gått förbi — djupt under gödselstacken på ett gärde ditt namn i dagen, som ett fynd av värde. 90. Åt äran skrattar var förståndig kristen, som idel väder, drömmar, illusion, beroende mer av panegyristen än av det namn man gjort sig som person. Homerus’ Troja gav vad Hoyle gav whisten, och skulle man om Marlborough hyst den tron att han i puffar övat sig så mycket förrn domprost Coxe gav ut hans liv på trycket? 142