95. Emellan sitt förstånd och andra männers han rest en skiljevägg med stort besvär; men Wordsworths diktning, och hans följesvenners, liksom Joanna Southcotes Shiloh, är allenast föremål för några vänners tillbedjan, och därvid det stanna lär, ty dessa gamla jungfrurs nedkomst senast var stort bebådad — vattensot allenast. 96. Men till min fabel. Om jag lyten äger så ligga de i digressioner mest, som vålla att där saken står och väger jag går och snackar för mig själv som bäst; i dem gör jag mitt trontal, där jag säger att ärendena vila till härnäst. Men synd det vore att ej fatta posto vid någon avväg. Tänk på Ariosto! 97. Nög vet jag att vad man »lon gu eurs» benämnt (det ordet äga vi väl ej, men saken, som ur ett epos varje vår bestämt ifrån Bob Southey framgår torr och naken) ha mindre lockat läsare, än skrämt; dock kunde, utan hjälp av ljus i staken, vi leta fram ur epopeer, vi, fem sjättedelar lutter e n n u i. 98. »Homerus slumrar stundom», säger man, men Wordsworth vaknar stundom, för att fara kring sjö och strand på alla fyra, han, med sina kära »F o r m ä n» i en skara, vill ha »en båt», så att han segla kan — kring havets rymd? — ånej — i luften bara, och ropar på »en liten julle» blott och dreglar sjöar för att få den flott. 144