103. Ave Maria! bönetimman slår! Ave Maria! timman för ett möte! Ave Maria! i de djupa sår o, att du din förtröstans balsam göte: Ave Maria! huru skön du står och blickar ned på Sonen i ditt sköte! Det skulle vara duk och färg? — O nej, det är för likt — det är ej konterfej. 104. Folk utspritt anonymt om mig den sägen att ingen religion jag äger kvar; men sätt ni dem och mig i samma lägen och se om ej min bön på slutet tar till himlen ginaste och bästa vägen! Till altare jag hav och klippor har, luft, jord och sky — allt vad det Hela famnar, som själen kom ifrån och där han hamnar. 105. Du milda skymning, som så ofta drog min själ från oron utom mig, och fejden, in i Ravennas minnesdigra skog, där Adria fordom översvämmat nejden och romarväldet sist sitt säte tog — I pinjer, där jag alltid hörde Dryden liksom Boccaccio var jag slog mig ner, o, vad jag älskat skymningen och er! 106. Där hördes endast syrsorna, som sjunga sitt hela sommarliv igenom mest, och dallringen av vesperklockans tunga samt prasslandet av mig och av min häst. Snart såg jag spöket med sitt koppel ljunga och rädslan skaka mången vacker gäst vid denna varning mitt i djupa skogen att ej försmå en älskare, en trogen. 146