107.0 Hesperus! hugsvalelse du bringar, hem ät den trötte, åt den svultne spis, åt fågelungen moderns varma vingar, åt oxen spiltan. Lov ske dig, och pris! Allt vad ett hem av ljuvt och kärt betingar församlas kring oss på förtroligt vis när du ser in igenom fönsterkarmen — du lägger barnet själv vid modersbarmen. 108. Du vemodsstund, som hjärtat brista låter på den som går till sjöss och gör sig fri från hemmet, oviss när han kommer åter; som stämmer pilgrimen till svärmeri då helgsmålsringningen liksom begråter den dag som dör! Är det blott fantasi? Nej, det finns ingenting som dör, som icke har någonting som sörjer, var vi blicke. 109. När Nero föll för en så rättvis dom som en förödare ännu förödde och jublet brusade igenom Rom, ett jubel, som en världsdel understödde, så fanns det dock en vänlig hand, och from, som blommor på hans grav i tysthet strödde, av tacksamhet kanske för något gott som detta odjur dock befrämja fått. 110. Men jag går utom ämnet var minut. Vad skulle Nero ha, den krönta fånen, att göra med min hjältes liv till slut, mer än kamraten — mannen uti månen? Berättelsen begynner sina ut, en ledsam upptäckt för Apollosonen, och mig, som andra, fyndigheten brister, som i tentamen »the kameralister». 147