76: e st. Men barnslig, säger Shakespeare själv, är viljan att prompt ”förgylla guld och måla liljan”. Uttrycket är lagt i Salisburys mun (Konung Johan, IV. 2). 86: e st. En "trecentista” i Italien. Trecentisti kallas 1300-talets italienska skalder — Dante m. fl. 93: e st. Nej, tacka vet jag Southey! han vet skydda moralen (läs hans ”Pantisokrasi”). Stroferna 93—100 utgöra ett utbrott av Byrons mindre vänliga stämning mot åtskilliga skalder av den s. k. Lake School i England, företrädesvis Southey, Coleridge och Wordsworth — en stämning som hade sin grund i ömsesidiga missnöjen. Läsaren har redan förut kunnat iakttaga, att Byron med en viss tillfredsställelse låter sarkasmens piska hagla kring axlarna på dessa offer stundom för hans lust åt det komiska och stundom för hans förtrytelse. Southey var på Byrons tid Englands krönte diktare {poet laureate, d. v. s. innehavare av ett slags poetiskt statsämbete, som ålade sin innehavare att besjunga monarkens födelsedag), ansågs av Byron för en politisk överlöpare och blev slutligen den, till vilken denne i en obarmhärtig satir dedicerade sin Don Juan. Vid 94: e stanzen bör anmärkas, att Southey skrivit ”Botany-Bay Eklogues” och Wordsworth en större dikt med titel ”Ex-cursion” (Strövtåg). I 95: e stanzen talas om en Joanna Southcote. Denna svär-merska förkunnade sin stundande nedkomst med en ny frälsare, och hennes anhängare påstås en tid hava uppgått till hundratusen människor. Läkare intygade att hon hade vattusot. Hon dog 1814. 98: e stanzen häntyder på Wordsworths dikter "Benjamin the Waggoner” (Formannen) och ”Peter Bell" samt på det i den senare förekommande uttrycket: ”Flink är en vingad häst i språng än flinkare en luftballong, men skyn vill jag ej följa åt förrän jag har en liten båt.” 100: e st. Att dessa män, som en Jack Cade idissla i vettets värld. 150