FJÄRDE SÅNGEN. 1. Begynna är det svåraste i sång, om icke sluta värre är kanhända när Pegasus försträcker i sitt språng en vinge — och vi störta överända som Lucifer, den stund han föll en gång, och det för samma synd som var hans kända, ett högmod, som vill flyga alltför vitt och icke med förmågan hålla skritt. 2. Men Tiden, vilken allting jämna hinner, och livets tuktan visa människan — vad vi må hoppas även Satan finner — att anden dock har sina skrankor, han. Det tro vi aldrig på då blodet brinner, det rusar då för fort, det märker man, och först då strömmen vidgar sig alltmera mot havet, börja vi att resignera. 3. Som pilt var jag en kaxe, tyckte jag, och ville gärna jag som sådan gällde, jag mognade och fann med välbehag av andra erkänt då mitt herravälde; »min väg slår in på gulnat löv» i dag och bildningsgåvan, vilken fordom svällde, numera kring min klaff som prosa far och gör burleskt vad förr romantiskt var. 153