8. Haidie och Juan voro nu i grund hänvisade på sina hjärtan bara; och Tiden själv, som sällan har misskund, var rädd att mellan dem med lien fara och suckade för var förrunnen stund ändock de kunde endast gäster vara, som skulle dö förrän ett hopp en dag på vingen lyft, ett knoppande behag. 9. De dragen skulle ingen skrynkla vika, de lockarna ej lämnas snön till pris, ej dessa hjärtan kylas ut, de rika, ty likt de luftstreck där det ej finns is de voro idel vår, och sol tillika; de kunde av en ljungeld möjligtvis till aska smulas, men ej vegetera — de hade därtill alltför litet lera. 10. Så voro de ännu en gång allena, och paradiset låg för deras fot var gång de sutto så i timmar sena; men ej en trädstam, lossnad från sin rot, en flod, vars källa man fördämt, den rena, ett dibarn, avvänjt från två vita klot, skilsmässan skulle djupare ha smärtat; ack! ingen slags instinkt går upp mot hjärtat — 11. när det skall till att brista. Lycklig du, ja, trefalt lycklig du, vars hjärtas sköra porslin vid fprsta stöten går itu! som slipper från den snäckgång åren göra och därtill all den bitterhet ännu om vilken världen ingenting får höra — då det plär gro som djupast, livets frö, hos dem som längta allra mest att dö! 155