12. »Som ung dör den som gudarna ha kär» och slipper på sin långa väg, och kala, se vänner dö, och, vad som värre är, vänskapen själv och allt det ideala. Och som vår väg ändå på slutet bär gemensamt till den tysta strand, den svala, så är en grav i förtid, som med gråt plär vattnas, kanske förr att glädjas åt. 13. Men litet tänkte våra tu att vandra ifrån den värld de fått till arvedel och hade inga skäl att tiden klandra, vars snabba flykt var dess förnämsta fel. Den ene var en spegel åt den andra-och glädjen tindrade som en juvel ur deras bruna ögonpar — en livlig reflex ifrån en ömhet obeskrivlig. 14. En sakta kramning, och en blick, som genast långt mer än ord gav luft åt vart begär och gjorde det dessutom allra renast, ett språk likt fåglarnas, ett språk som är en galenskap för världen och allenast för älskande en mening innebär, ett joller, bara oförnuft att höra för den som aldrig lånat det sitt öra — 15. var nog för dessa barn, för dessa sälla, som borde evigt blivit barn igen och aldrig voro skapade att gälla på livets tiljor som komparser, men som tvenne väsen stigna ur en källa — en nymf i ensligheten med sin vän — bland gräs och källor svärma evigt unga och aldrig känna dödlighetens tunga. 156