88. Att tala om mig själv med välbehag är ej min sak. Ni tillhör än de unga, men ni ser dock berest ut, och är svag för operan. Nåväl, har ryktets tunga förtäljt om Raucocanti? — Det är jag, min herre! — Ack, ni hörde mig ej sjunga i Lucca, marknaden förlidet år, kom dit härnäst engagemang jag får! 1 89. Vår baryton jag hade glömt så när, som trots sin egenkärlek ofta giver prov på ett visst behag, så rå han är; hans röst är liten och han överdriver och bättre villkor ständigt han begär, men duger knappt att gå med positiver, är jämt patetisk, slår med händerna, och visar aldrig själ, men — tänderna.» 90. Här avbröts plötsligt Raucocantis svada av kaparens besättning utan krus, som körde dem till kojs. Det var dock skada, och alla kastade i vemodsrus en avskedsblick på böljorna (som glada därnere dansade i solens ljus och i en himmelskt djupblå färgton brunno) förrän de genom luckorna försvunno. 91. Men nästa dag, i Dardanellerna, (i väntan på fermanen, detta hinder som, likt vår räkning på hotellerna, med maktfullkomlighetens styrka binder) så kopplades de hop i cellerna, de stackars fångar med de bleka kinder, fördelta efter kön, och par om par sorterade för Stambuls slavbasar. 175