92. Men därvid hände att en mansperson blev udda, och en kvinna, närmsta grannen, som (sedan, efter någon diskussion om han var karl, sopranen, man satt mannen till kvinnornas bevakande spion) förpassades ihop till slut; och hannen var Juan, som (förvänt i högsta grad) fick till kamrat en blossande menad. 93. Herr Raucocanti bands vid sin konfrater tenoren. Bägge hatade varann så hjärtligt som det sker vid en teater, och var och en sitt öde drägligt fann mot det att sammankedjas som kamrater. I stället för att draga jämnt i spann, så rycktes de, ty bägge ville råda, »Arcades ambo», i d est — lymlar båda. 94. Den kvinna åter, som det Juan hände att få till granne, var av romarätt, med ögon, vilka in i själen brände (allt annat tillbehör på samma sätt) och glänste svarta som ett kol, och tände; igenom själva hyn på vår brunett en lust att fängsla lyste — utan fråga betänklig nog, helst då det finns förmåga. 95. Men icke här. Han bibehöll sin sans av lutter sorg. Och huru hennes öga sköt sina gnistor, blev det mörkt i hans. Kom hon ibland att snudda vid den tröga, som helt naturligt var, så (fast det fanns partier) rörde det vår hjälte föga och pulsen höll sig oavbrutet still — kanske nu också såret hjälpte till. 176