96. Det är då visst, att han trots arga ränker ej brast i trohet mot sin mö ett grand, men proven tror jag dock jag efterskänker. Det sagts, att ingen »håller eld i hand hur han på Kaukasus och isen tänker», jag skulle tro det händer dock ibland, och Juans järnbörd var dess mera märklig av denna grund, och kanske lika verklig. 97. Ja! den som vågade en skildring bara! Men då för mycken sanning lär ett fel i mina bägge första sånger vara, får Juan gå i land nu, för min del, helst som jag hört förläggaren förklara att mycket lättare går en kamel igenom synålsögon, genom tusen, än dessa sånger komma in i husen. 98. Låt folket döma, ty vad komma dessa en Ariosto och en Fielding vid? De tro att Smollett själv och Prior mässa legender kanske för vår kyska tid? En gång var även jag i stånd att vässa min penna lustigt för en vitter strid och den tid fanns då jag haft lust besvara allt detta skrävel, men nu får det vara. 99. Jag lekte krig, som pojkar när det gäller, nu vill jag gå med frid, och ger, som sagjt, stridsfältet åt de vittra verkgesäller, om nu min dikt skall dö förrän jag lagt till ro min högra hand, som skrev den, eller på några seklers frist den får kontrakt; kring graven gror dock gräset snart på gången och susar midnattsvinden, icke sången. 12. — Byron, Don Juan. m