100. Av skalder, som från längst försvunna år till oss ha nått och ryktet haft till amma, vad för personligt, säg mig, återstår? Ser man ett namn från fjärran åldrar stamma, är det som snöbolln, vilken tillväxt får ju mer han rullar, fast han är densamma, och växa kan till isberg närapå — men bara kalla snön blir det ändå. 101. Så äro stora namn ett ljudfall blott och ärelystnaden en luftbild bara, den där för ofta makt med demi har fått som önska att sitt stoft som sitt bevara ifrån förstörelsens allmänna lott, som låter allt det härliga förfara. Jag från Achilles’ grav hört tvivlets dom om Troja; samma sak skall ske med Rom. 102. En grav den andra tar i arv — och får se döda släkten sopas bort i rader, därefter bleknar minnet år från år av tidevarvet och dess skilda grader. Hur många runor skymta från i går igenom gravens natt, där myriader, som haft ett namn, namnlösa flutit hop som stoftpartiklar i en samfälld grop? 103. Var kväll förbi De Foix' kolonn jag rider, d,är hjältepilten slöt sitt liv en gång, en levnad, alltför kort för blod och strider, och dock för mänskligheten alltför lång. Däruppe på kolonnen, som omsider förvittrar under tidernas förfång, står om Ravennaslaktandet att läsa, men smuts och ogräs nedanföre jäsa. 178