104. Jämväl där Dante vilar dröjer jag. En oansenlig döm betäcker griften, men man tar vård om skaldens sarkofag mer än om ärestoden åt bedriften; och dock skall segerherrns kolonn en dag ohjälpligt sjunka liksom skaldeskriften till vad av krig och sång man haft förrän Peliden föddes, och Homerus sen. 105. Blod var cementet åt den, men nu börja spår efter all slags smuts att klibba kvar, som funne bonden nöje i att smörja sin orenhet på det som hedrat var; så går det, och så vore skäl att sörja var slaktarhund, vars ärelystnad har åt jorden allt det lidande förvarat som Dante såg åt helvetet besparat. 106. En rök är äran, men i var minut en rökelse för mänskosinnet bliven, och aldrig skola skalderna dö ut för denna retnings skull, som dem är given; som vågen brister mot en strand till slut så brister lidelsen, till brädden driven, i poesi, ty denna är passion, om också nu ett mod, en ytlig ton. 107. Om män som levat med (och icke blott det tankeliv, som brukar blommor driva, men även lidelserna genomgått) den bittra gåvan fått att återgiva i levande gestalt och riktigt mått varenda bild, som i en spegelskiva, så vore tystnad kanske deras plikt, men — vi förlorade en vacker dikt. 179