1 08.1, som bestämmen alla böckers värde, benägna Blå! från vilkas hulda blick den vittraste kritik vi oftast lärde — att aldrig jag ert »imprimatur» fick! Skall jag till köksan vandra mina färde, som sudlar allt med obesvärat skick? Och jagen I blott mig (den Gud förläne sitt bistånd!) från ert tebords Hippocrene? 109 . Vad! passar jag ej ens till »lejon» mer och balpoet, så Herran oss bevare? att läspa och beklaga mig för er »jag slipper inte ut», som Yoricks stare? Med Wordy då (som red på allting ner för det han ej blev läst) vi högt förklare att smaken är sin kos och ryktet gäller allt som det fås hos några blå mamseller. 110 .0, »mörka, djupa, underbara blå», som man om fästet sagt, och som jag tänker slår in på er, förlästa barn, också! Det sägs (men jag beviset efterskänker, ty av de färgade jag sett så få) att edra strumpor likna det som blänker durchlauchtigst på högadelns vänstra ben vid midnattsféterna och på levern. 111. Jag sett serafer bland er, även jag, — men ack, vad tiderna förändrats, sedan ni läste mina vers, jag edra drag, och vi — lik mycket, jag har glömt det redan. En värld av dygder blomstrar än i dag ibland er, det bekänner jag, emedan jag själv har känt en fru av dessa kloka, så kär, så kysk, så god, men ack — en toka! 180