112. Humboldt, »den främste», men, som vi ha sett av bladen, ej den siste »resenären», fann upp (men namn, och datum när det skett, jag hoppas att I ej av mig begären) ett instrument, som han har företett och avsett att bestämma atmosfären ifrån »intensiteten av det blå» — o, lady Dafne, jag har ett också! 113. Men till berättelsen. Fartyget, lastat med slavar, som man skulle sälja bort, invid seraljens murar ankar kastat och hade inklarerat inom kort. Så fördes — och på intet sätt förhastat, då ingen smitta fanns av någon sort — i marknaden de barn av skilda zoner till tjänst för skilda syften och passioner. 114. Till hela femtonhundra dollars gick en av de sköna som man fick beundra, en garanterad jungfru, med en blick som himlen för sitt stjärnvalv velat plundra. Förargad över att han intet fick gick mången bort, som bjöd till elvahundra, men, när det steg däröver, såg med ens att det var sultans bud, och tog till bens. 115. Tolv nubiskor betingade vid masten ett pris, som knappt Västindiens marknad ger, fastän igenom Wilberforce, fantasten, det har fördubblats redan, om ej mer. Det var ej heller underligt, ty lasten är lik en kung, som ej på styvern ser; välgörenheten själv kan ofta spara, men lasten aldrig för en sällsynt vara. 181