16. »Ni har väl vänner?» — »Jag har haft, som övligt, men är, gudvarelov, dem lyckligt kvitt. Förtälj mig nu ert öde, sedan hövligt och utan omsvep jag förtrott er mitt.» — »Det bleve», sade Juan, »för bedrövligt och långt dessutom.» — »Tig då obestritt, ty ledsamma historier förskräcka sju resor mera om1 de länge räcka. 17. Men bliv ej modfälld. Ni är ung ännu, Fortuna törs och kan ej ens med äran förlöpa er, (då hon ej är er fru) när hit hon fört er utan er begäran. Men fäkta mot sitt öde vore ju som veteståndets fäktande mot skäran, ty händelsernas lekboll är envar, om än det tycks han dem till lekboll har.» 18. »Min smärta gäller det förflutna blott», var Juans svar. »Jag älskade en kvinna» — Här blev han tyst, hans ögonhår vart vått och lät en droppe glänsa och försvinna. »Men, som jag sagt, jag sörjer ej den lott jag nu till mötes går, som ni lär finna, ty burit har jag prövningar förut, som resar dukat under för till slut 19. på vildan hav. Men detta sista slag» — här såg han bort och höll ånyo inne. »Ja», sade främlingen, »det tänkte jag, ni har väl någon käresta i minne, en sak, som gör så mången gosse svag, det har jag prövat på mitt eget sinne; jag höll ett väsen när min första dog och när min andra fru till benen tog; 189