20. min tredje» — »Tredje?» hördes Juan svara, »ni kan knappt vara tretti; har ni tre?» — »Nej, ovan jord har jag nu tvenne bara. Men är det så förunderligt att se en man tre hela resor brudgumi vara?» — »Nåja», genmälte Juan, »men kanske hon också rymt, den sista av de trenne?» — »Nej vars.» — »Vad eljest då?» — »Jag rymt från henne.» 21. »Ni», sade Juan, »tycks ta saken kallt.» — »Ja, ty här hjälpa inga apoteker. Er himmel har regnbågar hundrafalt, men mina bleknat. I vår ungdom leker vår håg på kärlek jämt och överallt, men tiden våra illusioner bleker, som år från år, allt som de torka in, likt ormen kasta av sitt fagra skinn. 22. Visst får han nytt och grannare, men medan ett år förlöper ömsar han igen, ja, kanske om ett par tre veckor redan. Så spänner kärleken för våra män sitt falska nät, och äran kommer sedan, hämnd, högmod, penningtörst, och flera än av dessa limspön, som i snabba svängar vi flaxa kring för rykte eller pengar.» 23. »Må vara», sade Juan, »men, jag ber, vad hör det hit? och utom ämnet går ni om ni vill trösta mig med det, och er.» — »Så?» återtog vår man; »men medge får ni i alla fall, att om man tingen ser i deras rätta dager, så, förstår ni, lär man sig något; och vårt slaveri kan bli till gagn när vi bli herrar, vi.» 190