28. Så snart eunucken dem betrakta fått gav han ett anbud på vår ena tvilling, och så på bägge två, men kort och gott. Så skreks, och svors, och gneds på varje skilling, som om de på en kristen marknad stått och prutat på en oxe eller killing, och på så sätt blev en slags vikt förlänad åt detta sköna ok av mänsklig fänad. 29. På slutet stannade de vid att brumma, men sedan lossa på sin pung ett grand och vända silverstyckena, och tumma, samt väga ett och annat i sin hand. När säljarn så kasserat in sin summa i guldmynt (paran följde med ibland i hastigheten) och till slut kvitterat kom han ihåg först att han ej dinerat 30. Jag undrar just om hans aptit var god? och, om så var, hans digestionsförmåga? Om ej en röst utur hans själ förstod att mellan bitarna slå fram en fråga med vad för rätt man säljer kött och blod? Ty vara däst av maten är en plåga i och för sig, och gör vår middags dyra förplägningstimme sämst bland tjugufyra. 31. Voltaire förnekar det. Candide bekände att livet först på maten fick behag. Men är ej människan med svinet frände så är hon minst som mätt sig själv i lag, där hon ej druckit bort sin själs elände; och vad beträffar mat, så tänker jag som Filips son — nej, Ammons (ty hans ära en far, och dito värld, gick alltför nära). 192