32. Min sats är, liksom Alexanders, denna: att äta — och en akt till, eller tu — lär oss vår dödliga begränsning känna i dubbelt mått. Om biff, med en ragu och fisk och soppa, är i stånd att spänna ett flor kring lynnet, o! vem djärvs ännu stoltsera med sin själ, som är så bunden vid magen och dess verksamhet för stunden? 33. En kväll (det var i fredags kväll ändå) — och det är ej en blott fiktion, det ordet — just som jag hade fått kavajen på, men hatt och handskar lågo kvar på bordet, small där ett skott — kring åtta, eller så — och jag kom lagom att bevittna mordet på garnisonens chef, som låg där sträckt på gatan, utan liv och andedräkt. 34. Han fått sin dom, man visste ej av vem, men genomborrad låg han, och jag hörde han blivit funnen sådan. Till mitt hem uppföre trappan jag den stackarn förde och lät där lossa varje knapp och rem, men utan framgång. Ingen lem han rörde, han hade fått sin bane bäst han gått — fem reffelkulor i ett enda skott. 35. Mitt öga jag i hans lekamen spände. Lik har jag sett, men kommer ej ihåg en, ibland alla dem som dylikt hände, så lik en sovande. Han skjuten låg igenom bröst och mage, men man kände liksom en tvekan än (ty blodets våg flöt mera inåt) om han lyktat hade, och jag, som såg det, tänkte eller sade: 13. — Byron, Don Juan. 193