36. »Är detta död? vad är dä döden? svara!» Han teg. »Vak upp!» Men Lka lugn låg han. »Annu i går, om det så skulle vara, han kunde, ledaren av tusen man, liksom centurionen stolt förklara: ’Gå’ — och man går, 'kom' — och man rycker an, och hornen smattrade; men nu är summan av all hans makt — den florbehängda trumman!» 37. Och de som punktligt lystrat var han kom1 i liknöjt lugn sig nu mot sängen stödde samt stirrade på hans lekamen, som för sista, men ej första, gången blödde. Att han, som där Napoleon tumlat om så mången dag hans fiender förströdde, den främste på var post dit han blev sänd, så skulle slaktas i en fredlig gränd! 38. De friska såren gapade så stort invid hans gamla ärr, och ärorika, en hemsk kontrast, som ingen glömmer fort! Men, för att ej för långt från ämnet vika, nog av: jag sökte, som jag ofta gjort, se döden an, i hopp att få tillika ifrån hans oupptäckta region ett stöd för tvivlet eller också tron. 39. Men allt förblev fördolt. Här äro vi och gå — ja, vart? Av bly fem bitar bara, nej! tre, två, en — och så är det förbi. Är blodet till blott för att gjutas, svara? Kan varje element vår bane bli? Och skola vi, som tänka, dödens vara då eld, luft, jord och vatten leva än? O nej! — Men till berättelsen igen. 194