48. Ställd på tribunen vädjar en till blodet, till känslan en, till vårt förnuft en ann, fastän det sista sällan var på modet; en gråter, en ger snärtar var han kan, en träffar oss i hjärtat rakt med lodet, men tråka ut oss göra alle man med krior om personerna och tingen, och fatta sig i korthet — det gör ingen. 49. Men hur det vädjas — fast jag medger gärna den makt som ligga kan i retorik, och guld, och hot, och smicker, och en stjärna — finns intet, varemot vår tids publik, som är så känslig, har så svårt att spjärna, som denna ljuva, smältande musik, som allt betvingar och till allt kan locka, stormklockan för vår själ — en middagsklocka. 50. Turkiet har ej klockor, men har mat, och fast man ej lät våra vänner ringa på kristet vis till bords, och ingen lat betjänt sågs till, så vädrade de bringa och sågo kockar, sysslande med fat, bararmade kring spiselelden springa, förföriskt nog för folk som med aptit på förhand njöto av varenda bit. 51. De följde därför utan motstånd tätt bakom sin svarta följesven (som visste så litet som en fågel om hur lätt han kunnat om sitt skrala liv gå miste) och stodo, medan gubben sökte rätt på porten, litet bakom, som de siste, till dess att dörren flög på gavel snart till ett gemak av äkta turkisk art. 197