52. Jag skall ej skildra det, fast klippt och skuren till skildrare. Vi få ju nu, för hin! från vår tids resande, de underdjuren, ett kvartband jämt — förläggarens ruin, fastän för dem en barnlek; ty naturen, på allt sätt våldförd, håller dock god min och lånar sig ännu till »harpotoner», till »skisser», »resintryck», »illustrationer». 53. En del, på benen hukade därinne, omkring sitt schackspel sutto i en krets; men andra gingo, stolta i sitt sinne, och hade någon gång ett ord tillreds; en del vi rökande ur pipor finne som hade rika skaft med bärnstensspets; ett antal sov; ett par, tillgodosedde, med ett glas rom sig för supén beredde. 54. När negern sina fångar dit lät föra såg en och annan upp tillfälligtvis, men ingen lät sig i sin gångro störa, och de som spelte sutto som en is; ett par tre sågo på dem, som vi göra med hästar, för att gissa deras pris, av andra fick vår man en nick, en ärlig, men ingen föll sin vän med snack besvärlig. 55. De fördes nu som på ett ungefär från rum till rum, möblerade och rika, men tysta såsom graven, utom när de hunno ett, vars vattenkonst tillika igenom dunklet spelte, eller där två svarta ögon råkade att kika ur fönsterspjälor eller dörr, liksom av undran huru, satan larmet kom. 198