56. Från några lampor föll ett sken, ett spräckligt, utefter golven, visande framåt, så matt likväl, att ljuset otillräckligt föll på all denna fursteliga ståt. Det förefaller, om ej just förskräckligt, så liksom litet hemskt emellanåt att gå i väldiga gemak, där ingen ger liv åt prakten och relief åt tingen. 57. En, eller två, gör intet. Står man i en folkhop, i en skog, i ett Sahara, så är där tomt och skall så alltid bli, men detta låter sig ju strax förklara — då i en vidsträckt sal, ett galleri, en rysning genomilar den, som bara får syn på att han ensam innehar ett rum som ämnat åt så många var. 58. Ett kabinett, som vi bakom oss lycke, en bok, en vän, en mö, liksom ett glas bordeaux, med smör och bröd, gör i mitt tycke en engelsk afton till ett trevligt »Spass», om än det icke tar sig ut i stycke som en teater strålande av gas. Jag går i stora salar lik en änka och är därför så mjältsjuk, kan jag tänka. 59. Ju större valv, dess mindre blir det lilla som kallas människan! — Det gör effekt i templet, som granitfast står, och stilla, när man i sekler glömt dess arkitekt; men väldiga palatser passa illa (och dito griftvalv) Adams fallna släkt, en sak — tror jag — som tornet uti Babel bevisar bättre än jag är kapabel. 199