60 .1 Babel sprang för Nimrod antilopen förrän det trädgårdar och murar fick, där tyglade Nebukadnezar hopen tills han åt gräs en morgon bäst han gick, där tämjde Daniel lejonen i gropen till folkets häpnad för ett ögonblick, där levde Pyramus och Tisbe gömda, där dog Semiramis, den hårt bedömda; 61. en drottning, vid vars minne hävden fäst den svartaste av alla calomnier, att hon försett sig i sin egen häst (och kärleken, som tron, har kätterier); men denna fula sägen har väl mest sin rot i annalistens fantasier, som »springare» för »löpare» har satt (exempel finnas på ett sådant spratt). 62. Till saken. Skulle (och i våra dar är allting tänkbart) tiden så bedrivit att, sedan ej ens platsen finnes kvar där Babel legat, någon skeptisk blivit (fast Claudius Rich ett par tre flisor har och två betänkanden i ämnet skrivit) mot judarna, de otrons män, kanske, som vi få tro, fast de ej tro oss, de — 63. så säg ändå, du, vad Horatius sagt så vackert om den murarvurm, som glömmer det stora vilorummet och den trakt där man ej längre byggnadsplaner drömmer. Oss lägger man där man de andra lagt, en läxa, som en bitter lärdom gömmer, »E t s e p u 1 c r i immemor struis d o m o s» — vi bygga hus då graven byggs åt oss! 200