84. »Om», sade Juan, »vi ej mötas mera, så lycka till aptit!» — »Tack, unge man! Härnäst vi träffas ha vi bäggedera en hel hop att berätta för varann; men ödet kallar — och vi få marschera. Var klok nu; ni, som Eva, falla kan.» »A», mente jäntan, »då skall sultan lova mig både äktenskap och morgongåva.» 85. De gingo var sin väg, och Baba förde don Juan vidare från sal till sal, på marmorgolv, där de vart fotsteg hörde, till dess en tung och jättelik portal sin massa mot dem genom dunklet rörde. Där kom en doft till mötes, ljuv och sval, som från en helgedom, och allt var mäktigt som i ett tempel, tyst, massivt, andäktigt. 86. Som gyllne brons var porten ungefär, med sniderier, lysande och klara: här såg man krigsmän drabba hop, och där steg segraren på slagna kroppar bara, där fördes fångar i triumf, och här såg man långt bort en jagad ryttarskara: ett verk — kanske — från tider, innan Rom med Konstantin i öster fått sin dom. 87. Den jättelika dörrn vid ändan var av en ofantlig sal. På varje sida om porten satt en dvärg — ett litet par vanskapta tomtar — liksom för att bida därutanför som parodier kvar till en portal, så väldigt sträckt, och vida, och så gigantisk till vart 1 i n e a m e n t, att man ej såg de små förrän omtrent 206