96. Hon reste sig, som Venus ur sitt hav, och sina klara ögon mot dem rörde lik en gasell. Då bleknade de av, juvelerna, som pannan sammansnörde. Och hennes arm, skön som ett månsken, gav Baba en vink, varpå sin mun han förde till hennes släp och gav'ett halvhögt svar samt pekade på Juan, som stod kvar. 97. Hon kunde tävla med sin baldakin i majestät, och man stod genast slagen av denna adel i varenda min. Jag lämnar åt dig själv att teckna dragen och skapa formerna i fantasin, du skulle känna dig med blindhet slagen vid en kopia, tagen drag för drag, och bäst för båda att jag tiger, jag. 98. Det får dock sägas, att hon redan bar på sex och tjugu vårar; men man finner hur tiden stundom ädla former spar (fast han det simpla härjar vad han hinner), som fallet med Maria Stuart var, ändock i sorgens degel allt förbrinner, och — kärlekens. En del kan aldrig få en skrynkla ens, som Ninon de 1'Enclos. 99. Till sina tärnor några ord hon sade, ett dussin Evas barn, i samma dräkt som den som Baba Juan föreläde, men han i början undanbad sig fräckt. Ett tycke de av unga nymfer hade och kunde med Dianas räknat släkt såvitt man på det yttre såg allenast, i övrigt tvår jag mina händer genast. 14. — Byron, Don Juan. 209