108. När han gått ut blev allt med ens förbytt: Gud vete vad hon tänkte eller kände, men hennes panna skiftade på nytt och blodet dunkelrött på kinden brände, som horisontens moln när solen flytt en sommarkväll; och tusen känslor tände en glans i ögat, liknande begär, halvt vällust, halvt befallning ungefär. 109. Det var en växt, som man på stund fick kär, och drag som syndens ängel, när han ställde försåt för Eva och (Gud vete när) gav insteg åt det ondas herravälde. Så fri för fläckar knappast solen är som hon för alla lyten, om det gällde; det fanns blott ett — att hon ej visste skilja emellan att befalla och bevilja. 11 0.1 allt hon tog sig för låg något likt en despotsm, som kunde allting våga av vana vid att segra lätt och vigt. Men tjusningen förvandlas till en plåga om vi få aning blott om något slikt, det äcklar och det stäcker vår förmåga att tvinga köttet; ty vår fria själ är den till slut bestämmande likväl. 111. Hon log förtrollande, men spotskt ändå, gav en förbindlig nick, men icke mera, den lilla foten själv förstod sig på att likasom på nackar promenera och visste »på vad fot han skulle stå». I gördeln hade hon, för att briljera, en dolk, den hon i vecken stuckit in som sultans hustru (gudskelov ej min!). 212