112. »Att höra och hörsamma strax» — var lagen för hennes viljas redskap var minut, och aldrig blev hon ur en villa tagen, men allt på lekar gick, och nöjen, ut; hon var av börd, och därtill skön som dagen, hur kunde hennes nycker taga slut? Jag önskade hon bott hos oss, emedan vi då haft mobile perpetuum redan. 113. Allt, vad hon såg på, gav man henne genast, och vad hon icke såg — om möjligtvis hon kunde ana att det fanns allenast — fick också skaffas, och för varje pris; då blev hon trött vid det som köptes senast, men var så älskvärd än som plågoris att kvinnorna — om än de stundom gräto — allt, utom hennes ansikte, förläto. 114. Då Juan, hennes sista infall, gick till torget, fann han nåd för hennes öga; han skulle köpas samma ögonblick, och Baba, som ej hörde till de tröga när något skalkstreck han i uppdrag fick, förstod sig på att handla för de höga samt, klokare än hon, lät Juan få den dräkt han trugades att sätta på. 115. Han var så ung, att det rätt väl gick an. Men frågar ni hur en så uppsatt kvinna ett dylikt vågspel äventyra kan, så vänd er därom till en sultaninna. En gift monark är som en annan man och även prinsar sig bedragna finna, det litet var, ifall man skulle yrka, historiskt och traditionellt kan styrka. 213