116. Men till vårt ämne. Det var nu egentligt hon trodde svårigheterna förbi och att hon nedlät sig utomordentligt om, med en blick som det låg ömhet i, hon hedrade en slav, som köpts offentligt, och utan vidare galanteri allenast sade: »kan du älska, kristen?» Behövdes mera än den lilla listen? 117. Det tror jag knappt — på rätter ort och tid. Men Juan, med den vackra ön i minne, och med Haidie, som var så joniskt blid, begynte känna blodet stockas inne i hjärtekamrarna, och vart därvid vit som den blomma vi i drivan finne, ty dessa orden stungo såsom spjut, och hur det var, brast han i gråt till slut. 118. Men hon föll som från skyarna. Man känner hur kvinnan gråter när hon vill. Men när de börja tåras, ögonen på männer, är det en syn som in till märgen skär. Hos kvinnan smälter tåren, mannens bränner så hett som nedsmält bly, och gråta är (för att i korthet teckna bägge parter) för kvinnan lindring, men för mannen marter. 119. Hon skulle tröstat, om hon vetat hur; men som hon stått för högt, att kunna äga en sympatetiskt ömmande natur, förstod hon ej vad grämelse vill säga; hon kunde puttra själv, och vara sur, men, såsom lyckans barn så ofta pläga, begrep ej hur det öga bar sig åt som nära hennes egna kom i gråt. 214