124. Nog var don Juans god, och kunde blivit än bättre, tror jag, om han ur sin själ Haidies porträtt beslutsamt hade rivit — men nu var han en grobian likväl; Gulbeyaz äter, vilken hade givit förskrivning pä sin ära ät en träl, vart än som skarlakan kring ögonbrynen, än som ett lik, än åter röd i synen. 125. Hon lade, bjudande, sin hand på hans, och med en blick, som kunnat övertala om också diademet aldrig fanns, säg honom in i hjärtat, i det svala, men vart ej bönhörd. Hon behöll dock sans och kom ej in på bitterhetens skala, steg upp, betänkte sig en kysk minut och — kastade sig till hans bröst till slut. 126. Det var ett farligt prov. Men sorg och harm don Juan allaredan stälsatt hade. Han lossade först hennes vita arm, varefter han pä soffan henne lade och reste sig igen, men slog ej larm, säg henne kallt i ansiktet och sade: »En örn blir änkling i sin bur, och jag är ej för sultaninnors lustar svag. 127. Om jag kan älska? Ha, låt det bevisa min kärleks giöd — att jag förskjuter dig! Kärleken anstår frie män att prisa, men i min dräkt är sländan gjord för mig. De här gemaken mina sinnen isa, låt knän och nackar böjas pä din stig och ögon vaka kring dig, armar höjas — ett hjärta kan blott vinnas, icke böjas.» 216