15. En, kind i brand, en darrning sedesam, en stilla kvinnlig lycka, som långt mera i ögonlock än ögon träder fram och söker att sin inre fröjd maskera, är kännetecknet på en äkta stam hos kärleken och flickan bäggedera — då åter kring för mycken yttre värma och dito köld behagen aldrig svärma. 16. För mycken hetta, tillgjord, äcklar bara, och är som verklig ej att lita på; en pojke menar det har ingen fara, men eljest narrar den väl ganska få, en slags förskrivning, men utav en vara som lätt på annor hand kan övergå vid första bud. Men alltför kallt är sjåpigt, å andra sidan, att ej säga våpigt. 17. En sådan kvinna visar dålig smak och mot en älskares för mycket stridig, ty denne anser för en huvudsak att känslan glödgas och blir ömsesidig och ville under Sankt Franciski tak se gubbens snöfru tina och bli smidig. För kärleken en tesis finns, quam scribis si placet: »medio tutissimus tu ibis». 18. »T u» är till överlopps, det ser jag nog, men versen hjälpte det ändå på traven; jag både klang och rytm vid håret drog då jag till kärleken nyss gav er klaven, men till Horatius jag min tillflykt tog för att få riktigt slutfall på oktaven: försöket var prosodiskt oförsiktigt, men — översatt — som sanning ganska riktigt. 233