39. Men allihopa kände, det är visst, en trängtan, som vi männer aldrig känne, en vekhet såsom duvornas på kvist, ett riktigt svärmeri att äga henne till syster — medan några allra sist i tysthet drömde om en bror lik denne, mot vilken, i Cirkassien på nytt, de padischa och paschar gärna bytt. 40. Men mesta fallenhet för denna slags förvantskap tre av dem ådagalade: Lolah, Katinka och Dudu. Nu strax bör sägas att de allesammans hade en fägring som ej träffas dagligdags. De hulda drag och former genast sade att skilda luftstreck fostrat dem, och landskap, men alla tjustes av sitt nya grannskap. 41. Lolah var brun som Indien, och varm, Katinka skär och blåögd till att skåda, en hand georgiskt fin, en mejslad arm, och fötter gjorda att på blommor tråda; Dudu var rund om höfter och om barm och mer för kudden än de andra båda, en växt som sinnlighet och trånad byggt, men vacker så man kunde bli förryckt; 42. en Venus tyngd av sömn, som hade lätt att »mörda sömnen» för envar som såge en hy, där ingen kunde se sig mätt, samt näsans Fidiasform och pannans båge; man kunde kanske önskat på sitt sätt att mindre fyllighet i formen låge, men var man tagit bort, det slår ej fel, så hade man fördärvat någon del. 239