43. Lugn som hon var, hon stal sig i minuten liksom en majdagsgryning på din själ, och för den blicken, halvt i fransar sluten, du skulle kunnat tråna dig ihjäl; hon var (den bilden är spritt ny) som bruten ur marmorn av Pygmalion — likväl den stund då dödlighet med marmorn strider och sväller häpen ut till liv omsider. 44. Lolah lät fråga vad för namn hon bar — »Juanna.» — »Nå, det låter icke illa.» Katinka sporde varifrån hon var — »Från Spanien.» — »Var är det?» — »Katinka lilla, fy, sådant oförstånd!» var Lolahs svar, och detta i en ton vi sällan gilla; »det är en ö vid Algier ungefär, halvvägs emellan Kairo och Tanger.» 45. Dudu förhöll sig tyst och lekte stilla med slöjan i Juannas lockar blott samt suckade och såg uppå den lilla liksom av ömkan med den stackarns lott, som råkat att sig ända hit förvilla, där hon bekikades och skämdes smått, så vanligt när bekantskap skall formeras och strax det yttre välment kritiseras. 46. Men nu kom »modern» till dem alla fyra: »Det är visst sängdags, flickor, tror jag mest. För dig är jag i bryderi, min dyra» — fortsatte hon, vänd till sin nya gäst; »det är för sent att liggplats ombestyra, och ingen säng är ledig. Det är bäst du lägger dig hos mig. I morgon tidigt skall det bli bättre ordnat ömsesidigt.» 240