47. Men Lolah avbröt: »Mamma bör betänka att hon behöver ligga svalare; jag tar Juanna, jag, min nya fränka, vi äro bägge mycket smalare. Säg icke nej, låt mig få saken länka, dessutom är den sängen skralare.» Men här föll vår Katinka in och sade »hon också hjärtrum och en bolster hade». 48. »Och sova ensamt faller sig så tungt.» — »Vad säger du?» — »Jo, när jag vill försöka så är jag viss om att på varje punkt av sängens fyra stolpar se det spöka; jag drömmer då och får ej sova lugnt för guebrer, ginns och giaurer, där de stöka.» — »Bland dig och dina drömmar», mente gumman, »Juanna bleve drömlös, det är summan.» 49. »Lolah får ligga för sig själv ännu av skäl som äro giltiga och kända; detsamma gäller om Katinka ju? Men för Juanna få vi plats kanhända hos lilla snälla, vänliga Dudu, som icke sladdrar nätterna i ända? Säg du, mitt barn?» — Dudu framför sig såg, ty hennes anlag åt det tysta låg. 50. Men hon steg upp och kysste gummans panna och så på kinderna sitt systerpar, och med en bugning, en av hennes granna, (Levanten ej begrepp om niga har) tog hon i hand sin lilla vän Juanna och visade var deras sängplats var; de andra hängde läpp och voro buttra, och ville nog, men tordes icke puttra. 16. — B y r o n, Don Juan. 241