71. och det så gällt, att ögonblickligt alla ur sängen foro, häpna litet var, — så fru som flickor, och vad man kan kalla ett mittemellan — och åstad det bar, som böljor på varann i stormen svalla, och alla liksom sökte sig försvar, men visste icke mer än jag om saken som gjort Dudu så högljudd och så vaken. 72. De trängde 'sig kring sängen och kring stolen, och håret flög kring dem; och deras klara, förskrämda ögon blixtrade som solen, och armar, bröst och anklar voro bara och lyste såsom norrsken över polen. Nu gällde det att få Dudu att svara, som rodnade upp över ögonbrynen, såg häpen ut och blossade i synen. 73. Juanna åter — ett bevis bland smärre på vad en sund sömn är för präktig sak — låg kvar, liksom en gift och stadig herre som snarkar under äktenskapligt tak, och sov rätt gott, fastän det blev allt värre i deras nyss så stilla sovgemak; först när hon ristes, så att hon fick blånad, såg flickan upp och gäspade förvånad. 74. Så snart de mera nagelfara tordes så talades, må tro, och skreks i ett, och gissades, och undrades, och spordes, och detta om vartannat, vitt och brett, så varje redigt svar omöjliggjordes. Dudu var visst ej känd för brist på vett, men var ej heller »talare som ingen» och fick i början svårt att reda tingen. 247